Helt plötsligt spricker molntäcket upp – ljuset tittar fram över taket. Ser framför mig ett vitt akvarellpapper – sådär, helt lagom fuktat – som jag lägger en gråblandning på. Perfekt flyter pigmenten iväg – skjuter sina rötter ut i det våta. Pigmentkornen väljer att separera precis som jag vill – molnen lyfter med skiftningar mot både rött, blått och gult. Ett penseldrag till – allt försvann. Grått igen. Nu ropar kropp & själ efter morgonkaffet.

pion1w.jpg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Lär sig hur dina kommentardata behandlas.